Archive for Personligt

Är mångsidighet en nackdel?

I denna intressanta period i mitt liv, när jag söker nytt jobb, kan jag inte låta bli att undra just detta: Är min mångsidighet en nackdel?

Jag har hela livet hittat nya intressen och ”snöat in” på dessa i perioder, vilket fått till följd att jag under dessa epoker i livet blivit specialist på dessa intressen. Det har varit schack, hifi, styrketräning, näringslära, hälsokost och datorer. Hälsokost var visserligen ett jobb, men intressant ändå.

De senaste drygt 8 åren av min yrkesbana på SAKAB och avfallsbranschen ligger för nära i tid för att jag ska kunna få ett bra perspektiv, men det jag vet är att jag ska ha ett mera utåtriktad jobb, med kunden direkt framför mig, än vad jag hade på slutet.

När jag nu sitter här och skickar in ansökningar till mina potentiella framtida arbetsgivare gäller det att framhäva den eller de egenskaper som kan leda till att jag får just det jobbet, utan att det låter för skrytsamt eller för nedtonat och falskt blygsamt.

Ibland får jag undertrycka ett ”äntligen!” eller ett ”tjohoo!” när jag ser de jobb som jag verkligen skulle kunna tänka mig. Projekt skulle vara en bra arbetsform för mig. Då blir det kort, intensivt och högt tempo. Jag hinner inte bli uttråkad.

Det jag skulle komma fram till i och med detta är att jag har en rätt så brokig yrkesbakgrund och även utbildning, men det hänger ihop med att jag är intresserad av så mycket! Skulle du som arbetsgivare bli förvirrad av detta?

Försäljning direkt mot kund skulle också fungera. Då är kunderna en del av omväxlingen. Stamkunder är också roligt, men då är jag inne på den mer sociala biten med kundvård. Den gränsar till en alternativ yrkesbana som jobbcoach. Att ge stöd, utforma strategier, öka motivationen och analysera personligheter skulle jag kunna bli bra på.

Om jag valt utbildning idag skulle jag kunnat tänka mig något i stil med psykolog, beteendevetare eller kurator. Då jag inte vill lägga mer pengar på studielån är det nog bara jobbcoach som jag kan bli.

Kent sjunger att ”det finns små trick som får folk att ge dig mer än du är värd”. Jag skulle vilja lära mig dem.

Den trygga elektroniken

Jag har ett långvarigt förhållande till elektronik. När jag var liten kom de första datorerna för hemmabruk. Det fanns även små, bärbara spel i form av Nintendo Game & Watch. Jag har återupplivat dem med hjälp av nya batterier, men de är inte längre lika sensationella.

Den första hemdatorn vi hade hette ORIC-1 och hade mycket blygsamma prestanda. Spelen laddades med kassettbandspelare, precis som den mer kända Commodore 64.

Så småningom tröttnade jag på spelandet och de simpla programmen i Basic. Parallellt med detta fanns det Compis-datorer i skolan. Det var en konstig satsning, med tanke på att de inte återfanns ute i arbetslivet, utan var specialgjorda för skolorna.

När jag började på gymnasiet, 1988, var det min första kontakt med databaser (BBS:er) och terminaler.Vi hade en UNIX-burk (tror det var med Z80-processor), som vissa använde till programmering. Jag skrev mest historier i ordbehandlaren och utforskade möjligheten att med ett modem ringa upp andra databaser (servrar skulle vi nog kalla dem idag), på andra skolor. Det fanns två sätt att kommunicera: I realtid (det som idag kallas chat) och genom meddelanden (dagens e-post eller mejl om man så vill).

Nästa hemdator, som var en riktig PC, köpte jag 1996. En Pentium med 120 MHz processorhastighet. Windows 95 var det då, förstås. Modemet var ett 33,6 kbit U.S. Robotics, men jag uppgraderade sedan till ett 56 k-modem. Oj, så snabbt det gick då :-) Något som störde lite var att det blockerade telefonlinjen. För att inte tala om kostnaden! Det var dyrare att surfa dagtid. Jag vill minnas att jag fick en räkning på 700 kronor för en månad någon gång. Med tanke på inflationen blir det väl uppemot en tusenlapp och då var det inte mycket data som överförts för de pengarna.

Så vi har det bättre idag med fria datamängder, supersnabbt internet och datorer med många kärnor och GHz-processorer. Det krävs lite perspektiv för att uppskatta det!

Att söka jobb är också ett jobb

Jag har varit arbetslös (eller arbetsfri) sedan den 1 november. Än så länge får jag ersättning från mitt förra jobb, så jag tillhör inte de som är öppet arbetslösa på ett tag. Med engagemang och envishet hoppas jag slippa det. De ser så bedrövade ut där de står och fryser med sina plastmappar och cigaretter utanför Arbetsförmedlingen. Jag kände mig privilegierad i tisdags, när jag gick till min jobbcoach på ett privat företag.

Det finns alltid de som har det värre om man ser sig omkring. Om jag blev snuskigt rik, skulle jag skänka glädje med pengarna till de som har det sämre i min hemstad. Tills dess gör jag vad jag kan genom uppdragen som god man och förvaltare.

Det är mindre än 100 meter mellan åren

2002 bröt jag upp mitt första äktenskap. När jag nu, 9 år senare, tittar ut genom fönstret från lägenheten som jag och min sambo skaffade i höstas, kan jag rakt över gården se porten där jag bodde 2002. Knappt 100 meter bort, men så många moln har passerat på min himmel sedan dess. Både vackra sommarmoln i all sin fluffighet och tunga åskmoln med hagel och blixtar.

När jag promenerar i mina barndomskvarter i Almby, en knapp kilometer härifrån, blir skillnaden mellan tid och rum ännu tydligare. Några av husen är ombyggda och gatorna har fått cykelbanor och farthinder, men i allt väsentligt är det sig likt som det var på 70- och 80-talet. Människorna är däremot borta. Många har flyttat. Några är döda. Jag har inget som binder mig till platsen längre – bara minnen.

Slumpmässiga vänner i natten

Det var ett bra tag sedan jag använde mig av chattprogrammet ICQ (I seek you – fyndig ordlek). Där kunde man söka efter folk baserat på intressen, land, ålder, kön och framför allt om de var online just då. Jag snubblade över programmet idag och tackade mitt sifferminne för att jag kom ihåg mitt ICQ-nummer (1466882 om du är intresserad av att chatta) och kunde logga in.

Självklart har programmet numera kopplingar till Facebook, Google Talk och andra större tjänster, men i slutet av 90-talet var det just ICQ som var den mest använda. Sedan kom MSN så småningom.

Det som slog mig var att vi som var nätets pionjärer inte drog oss för att chatta med vilt främmande människor om vad som helst. Det var lite som kortvågsradio några decennier tidigare: Man visste inte vem som skulle sitta på andra sidan och svara.

Gör vi likadant idag? Ja, det finns chattrum, men ofta är de mest tramsiga och fulla av förolämpningar om ens mamma. Att skicka ett meddelande på en datingsajt kan också vara spännande, men fyller ett mera specifikt syfte och inte den slumpmässiga kontakten som jag upplevde runt 1997.

Bakom verkligheten

Jag fascinerades redan 2004 av David Firth’s postapokalyptiska Salad Fingers, animerade kortfilmer med suggestiv, kuslig musik om den smått traumatiserade och psykotiska figuren med samma namn. Även Twin Peaks fascinerade mig. Alla berättelser med en lite annorlunda ”twist” av verkligheten stimulerar mig. Det är fantasin som ger nya tankebanor och vidareutvecklar mänskligheten. Nytänkande behövs.

 

Jag saknar mig själv

Det fanns en tid i mitt liv som var fylld av reflektion, vilket var ämnet i mitt förra inlägg. Kanske är det så för många, att under tonårstiden och åren närmast därefter är man mer introspektiv – en navelskådare.

Jag vill alltid stå mig själv närmast. Inte för att jag är världens största egoist, utan just för att genom sig själv känner man andra.

Gnothi Seauton – känn dig själv!

Självkännedom är fundamentalt för mänskligheten. Den driver oss framåt och ger oss riktning i livet. Den är skillnaden mellan de som bygger upp samhället och de som bryter ner det.

I stunder som denna, när livet ändrar riktning och framtiden ligger som en mörk motorväg, då är självkännedomen en ledstjärna, som lyser upp och skapar avfarter på den mörka vägen.

Jag ser mig själv som en sådan ledstjärna. Där hjälp behövs, där vill jag vara. Hjälpa andra att komma vidare i livet. Det är en lång väg dit från den plats där jag befinner nu, bland papper, paragrafer och pengar.

 

Att reflektera i ekorrhjulet

När ekorrhjulet snurrar allt fortare, pådrivet av profithungriga aktieägare, då är det svårt att få tid över till reflektion. Mer ska utföras med mindre personella resurser. Vi ska jobba smartare, implementera LEAN eller andra systematiserade arbetssätt.

Hur jobbar man smartare utan tid för eftertanke?

Det som händer vid stress är att hjärnan låser sig. Allt blir mer svårtillgängligt. Minnena gömmer sig i en surrande massa, en ihållande ton av bakgrundsljud, en grå filt lindar in medvetandet.

Man värderar istället för att reflektera. Det blir negativa spiraler och hårda ord. Armar sträcks panikartat ut och händer griper tag från alla håll och vi drar ner varandra i ett träsk av omöjligheter. Utan lugn och eftertanke kommer detta mönster inte att brytas innan det är för sent. Depression, utbrändhet och folk som säger upp sig. Rädda sig den som kan!

Det viktigaste en chef eller företagsledare kan göra är att lyssna på de anställda. De gnäller inte för att det är deras största nöje. De är ofta mer måna om att arbetsplatsen ska fungera än de högsta cheferna, som snart kan hitta något annat om det går åt skogen. De som jobbat i 20-30 år på samma ställe ser jobbet som sitt andra hem – inte bara ett underlag för lönekuvertet.

Ett nytt hem växer fram

Äntligen är den gamla lägenheten såld och merparten av möblerna står nu i vårt nya hem i Tybble. Minnesbilder blixtrar fram för varje meter i det här området. Jag är lite av en trygghetsnarkoman, som behöver en fast bas att stå på, speciellt nu när jag ger mig ut på nya äventyr i arbetslivet.

Midsommarnatt

Då har klockan slagit om till midsommarafton för flera timmar sedan. Dags att gå och lägga sig.

Vi har nu kontrakt på trean i Tybble. Kan vi bara få pianot hämtat i helgen, så kan vi möblera om i vardagsrummet och få det luftigare. Vi har många stora möbler, så ett piano är inte direkt vad vi behöver ha kvar.