Det var ett bra tag sedan jag använde mig av chattprogrammet ICQ (I seek you – fyndig ordlek). Där kunde man söka efter folk baserat på intressen, land, ålder, kön och framför allt om de var online just då. Jag snubblade över programmet idag och tackade mitt sifferminne för att jag kom ihåg mitt ICQ-nummer (1466882 om du är intresserad av att chatta) och kunde logga in.
Självklart har programmet numera kopplingar till Facebook, Google Talk och andra större tjänster, men i slutet av 90-talet var det just ICQ som var den mest använda. Sedan kom MSN så småningom.
Det som slog mig var att vi som var nätets pionjärer inte drog oss för att chatta med vilt främmande människor om vad som helst. Det var lite som kortvågsradio några decennier tidigare: Man visste inte vem som skulle sitta på andra sidan och svara.
Gör vi likadant idag? Ja, det finns chattrum, men ofta är de mest tramsiga och fulla av förolämpningar om ens mamma. Att skicka ett meddelande på en datingsajt kan också vara spännande, men fyller ett mera specifikt syfte och inte den slumpmässiga kontakten som jag upplevde runt 1997.