Jag har ett långvarigt förhållande till elektronik. När jag var liten kom de första datorerna för hemmabruk. Det fanns även små, bärbara spel i form av Nintendo Game & Watch. Jag har återupplivat dem med hjälp av nya batterier, men de är inte längre lika sensationella.
Den första hemdatorn vi hade hette ORIC-1 och hade mycket blygsamma prestanda. Spelen laddades med kassettbandspelare, precis som den mer kända Commodore 64.
Så småningom tröttnade jag på spelandet och de simpla programmen i Basic. Parallellt med detta fanns det Compis-datorer i skolan. Det var en konstig satsning, med tanke på att de inte återfanns ute i arbetslivet, utan var specialgjorda för skolorna.
När jag började på gymnasiet, 1988, var det min första kontakt med databaser (BBS:er) och terminaler.Vi hade en UNIX-burk (tror det var med Z80-processor), som vissa använde till programmering. Jag skrev mest historier i ordbehandlaren och utforskade möjligheten att med ett modem ringa upp andra databaser (servrar skulle vi nog kalla dem idag), på andra skolor. Det fanns två sätt att kommunicera: I realtid (det som idag kallas chat) och genom meddelanden (dagens e-post eller mejl om man så vill).
Nästa hemdator, som var en riktig PC, köpte jag 1996. En Pentium med 120 MHz processorhastighet. Windows 95 var det då, förstås. Modemet var ett 33,6 kbit U.S. Robotics, men jag uppgraderade sedan till ett 56 k-modem. Oj, så snabbt det gick då :-) Något som störde lite var att det blockerade telefonlinjen. För att inte tala om kostnaden! Det var dyrare att surfa dagtid. Jag vill minnas att jag fick en räkning på 700 kronor för en månad någon gång. Med tanke på inflationen blir det väl uppemot en tusenlapp och då var det inte mycket data som överförts för de pengarna.
Så vi har det bättre idag med fria datamängder, supersnabbt internet och datorer med många kärnor och GHz-processorer. Det krävs lite perspektiv för att uppskatta det!