Archive for Fredrik

Det ljuva 80-talet

Det blir särskilt uppenbart när jag jobbar med flera yngre kollegor födda i spannet 1987-97 att jag faktiskt är en annan generation. Lite irriterande, eftersom jag i huvudet naturligtvis är en ungdom.

Jag kommer alltid att fälla en sentimental tår av lättnad när Morten Harket tar sig helskinnad ur den sista serierutan i musikvideon ”Take On Me” med A-ha och förhoppningsvis får flickan.

”Careless Whisper” är källaren i mellanstadiet, där vi hade klassfester. Rummet som dagtid rymde pingisbord, Alfapet och andra spel blev kvällstid ett partyrum med popcorn, chips och Fanta. Festklädd och upprymd kunde man kanske få sig en puss av någon man gillade, om inte direkt genom att flirta med någon (som jag aldrig skulle ha vågat då), så kanske ändå genom någon av lekarna. Ganska smidigt upplägg egentligen och rätt praktiskt för den blyga. Man gjorde ju bara som reglerna i leken bjöd.

Vi kastar oss in i klassrummet någonstans mellan 1982 och 1984 när vi ändå håller på. Vid katedern sitter vår snälla magister Jörgen. Den obligatoriska svarta tavlan sträcker sig en bra bit över väggen bakom honom. I högra hörnet finns utrymningsdörren till den vidriga brandtrappan, som går i spiral sådär 10 meter ner. Mardrömmen för den höjdrädda. Framför dörren stod till vardags ett blädderblock på trebent stativ, som även kunde bli hållare för en klassisk skolplansch eller karta.

Bakom mig; ganska långt bakom eftersom jag gärna satt långt fram i klassrummet, som ett litet ljus; står till vänster mot kortväggen några metallskåp med våra egna mappar, ägnade för att spara konstverken vi skapat själva. Där finns också en del pedagogiska pyssel.

I klassrummet intill samlades vi kring TV’n när Ingemar Stenmark åkte slalom. Hela Sverige stod stilla. Ännu ett klassrum bort hade vi ”roliga timmen” eller teater. Dessa två klassrum användes också för att dela in klassen vid grupparbeten eller för läsgrupper med – hör och häpna – olika mycket stöd. Jag och några andra läskunniga klarade oss bra själva, medan vissa fick sitta med ”läsfröken”.

På rasten var det ofta landbandy som gällde, alltså innebandy fast utomhus. Minns speciellt hur ”bönderna” från Hidingsta och Fridhem hade kommit på besök för att utnyttja våra slöjdsalar. Vi erbjöd dem att vara med på landbandy, lånade ut klubbor (de hade aldrig spelat förut) och spöade dem med i runda slängar 45-0 på en kvartsrast. Siffran blev högre för varje gång som skrönan berättades. Kanske var det bara 5-0.

I korridorerna spelades det självklart ett av de allra första elektroniska spelen, Nintendos handhållna Game & Watch. Det var Donkey Kong, Oil Panic, Popeye, Octopus och många fler. Jag har kvar mitt Donkey Kong i orange plast med dubbla skärmar samt några till som införskaffats senare.

En annan plåga var de slemmiga bläckfiskarna i något slags gummi, som sakta klättrade nerför släta väggar. De sög snabbt åt sig damm, men med tvål och vatten blev de klibbiga igen och leken kunde fortsätta. De efterlämnade kladdiga märken på köksluckorna hemma, fick jag ofta höra. Rubiks kub och även Rubiks Snake blev populära under den perioden.

Jag skulle inte vilja byta bort erfarenheten av att ha levt under denna i princip icke-elektroniska period. Två TV-kanaler, radio, kassettbandspelare, vinylspelare (nej, grammofon heter det!) och lite elektriskt Lego fanns att tillgå. Jo, bilbana och modelljärnväg. Hmmm, även radiostyrda bilar hade jag ganska många. Gemensamt var att det rörde sig ändå om mer eller mindre fysiska prylar. Skärmtiden var inte i närheten av dagens. Barnprogrammen dominerade knappast TV-tablån.

-Kom nu då!
– Vadå?
– Barnprogram i TV 2

Att lägga pussel med sig själv

Någonstans där inne bor pojken som lekte med klossar och Lego. Han som älskade radiostyrda bilar, men tyckte att andra barn var buffliga och alltför ofta intetsägande. I landet där saft, bullar och mormor var grundstenen blev jag en del av den jag är. Solvarma stenplattor på trädgårdsgången, en gigantisk fuchsia i en trälåda med ben, hängmattan mellan två fruktträd och hammocken i syrénbersån. Så idyllisk var faktiskt delar av min uppväxt.

De första vaggande, trevande stegen mot kärlek, med pinsamt telefonsamtal till någon som man bara sagt ”hej” till i skolkorridoren, med uteblivet resultat. Skam den som ger sig.

Olycklig kärlek, tårar i natten, hundratals sidor i dagböckerna fyllda med känslor och poesi till smäktande musik av Mauro Scocco. Pojken som ofta blev tjejernas bästa vän, men inte mer. Den lyssnande, men inte särskilt coola killen som hängde på datorklubben i gymnasiet.

Så här långt efteråt med drygt 25 år som distans är det lättare att få perspektiv på den tillvaron. Det som är anmärkningsvärt är hur lika känslorna är trots att jag passerat 40 med god marginal. Ramarna är tydligare och vilka bitar som ska ingå i livspusslet framgår alltmer, men mycket återstår hur de ska ligga och kanske omformas. Tur att livet inte är lika styrt som pusslet – eller är det just det?

Vad gör oss onda?

En befogad fråga, efter att ha läst ett antal böcker av John Ajvide Lindqvist. Med största sannolikhet är karln inte ondskefull. Mörkret finns inom oss alla. Det som skiljer en god människa från en ond är vad vi väljer att agera utifrån.

Jag har alltid fascinerats av det bisarra och oväntade. Både ondska och fantastisk, rosaskimrande kärlek. Det gör oss hela och kompletta.

I 90-talsthrillern ”Vanishing” med Jeff Bridges som den rätt vidriga figuren Barney får vi det förklarat för oss: Han räddade någon från att drunkna framför ögonen på sin dotter och blev en hjälte i hennes ögon. Därför ville han också se om han var kapabel att göra något riktigt ondskefullt – röva bort någon, söva denna person och låta den vakna upp levande begravd.

Växlingarna mellan vrede, hat, kärlek, glädje, eufori, svartsjuka, saknad och sorg är det som definierar oss som människor. Utan dessa känslor skulle jag inte känna mig levande, hur plågsamt det än kan vara ibland.

There and back again!

Våren blev sommar. Värmen bröt isen på våra sjöar och jag bröt ångesten i gymmet! 6 pass på 3 veckor är en bra början.

Skogen med sin frånvaro av stress fick vara dagens motionspass. Knappt ens andfådd av de branta backarna i Markaspåret.

Jag packar upp bagaget ur min mentala ryggsäck. Jag är här för att stanna.

Vi är passiva utropstecken!

Inne på mitt 45:e levnadsår. Sitter med en repris av hockeymatchen mellan Luleå och Växjö på TV’n i bakgrunden. Hörlurar med Ratata – Sent i september.

Gammalt möter nytt och det är där i gränslandet som tankarna svävar fritt.

Tre förhållanden, inne på det fjärde och hittills längsta, som har passerat 7 år.

Inkomster från 6 olika håll under året som gått: Egen firma, Life, ABF, Medborgarskolan, Örebro kommun och Hallsbergs kommun.

Jag är ganska trött på att jag bara kommunicerar med mig själv i form av stolpar – en enda lång punktlista. De perioder jag har mått som bäst är när jag har hållit kontinuitet i mina intressen. Jag tror inte att jag blir lycklig förrän jag bryter igenom islagret av panikångest som fortfarande ligger som en tunn hinna över min träningsglädje i gymmet. Det som band samman dagarna till veckor, månader och år är nu bara en ofokuserad gestalt i min historiebok. Det som var min stolthet och prestation blir bara ett hån i spegeln, som berättar en helt annan historia.

Nu gäller det att vända passivitet till aktivitet. Våren kommer snart att göra det lättare, men det borde inte spela någon roll. Det gjorde det aldrig förr.

I en dum värld är det inte svårt att verka klok

Citatet i rubriken minns jag från en Bamse-tidning i min barndom. Naturligtvis var det besserwissern Skalman som stod för uttalandet.

Idag är det som om beundran för intelligens eller utbildning är som bortblåst. Jantelagen förbjuder oss att framhäva våra överlägsna sidor.

Detta medan alternativmedicin och new age sprids som en löpeld över nätet. Som om det ”mystiska” är mer lockande än forskning och vetenskap? Jag lovar alla som sysslar med de alternativa världsåskådningarna att om ni brydde er om att öppna facklitteratur och faktiskt lärde er något användbart, så skulle ni förstå att det är den äkta världen som är mest fascinerande av alla!

Jag driver en hård retorik i sociala medier mot religion, alternativmedicin och konspirationsteorier. Det som skrämmer mig mest är när jag ser folk på min vänlista sprida dessa irrläror och ”gillar” dem. Jag för en inre kamp huruvida jag ska ta bort dem från listan eller inte.

 

 

Längtan efter tomhet

”Vi på Sveriges television tackar för ikväll och önskar er alla en god natt!”

En klocka i någon minut och sedan bara ett elektroniskt svartvitt brus. Då var det tänkt att vi skulle sova, så att vi orkade upp och göra nytta i det något mer likriktade samhället mot vad vi har idag. Klart att det var enklare när influenserna var en eller två TV-kanaler samt dagstidningen och några enstaka kvällstidningar.

Nu dundrar det på dygnet runt, året om. Inte stängda butiker efter 18 på vardagar eller söndagsstängt på ICA och Konsum. Internet håller alltid öppet. Nattöppna mackar. Sociala medier, poddar, bloggar och massvis av forum. Informationsbrus.

Nu har det brusat färdigt för idag:

Vi är inte längre där

Det är en kall vinternatt, den 23:e december 1980. Genom den smala springan mellan väggen och den orange rullgardinen kommer det blinkande ljuset från snöplogarna utanför. En tryggare plats är svårt att hitta än sängen, medan föräldrarna stökar ute i köket med det sista inför julaftonen. En uråldrig känsla av att de vuxna håller vakt kring elden i grottan, som skyddar mot det vilda utanför.

Men jag är inte längre där.

Istället har jag idag tackat nej till ett jobb i hälsokostbranschen. Det blir så förljuget. Visst finns det ett och annat där som hjälper, men desperationen hos de som söker sig dit är mer än jag orkar med. Speciellt de som kommer dragande med handskrivna lappar i spretig stil från en ”biopat” eller ”kinesiolog”. Vi tror att vi lever i en upplyst tid, men det har aldrig varit så lätt att luras. Källkritiken hos alltför många verkar vara i det närmaste obefintlig.

Tvärtemot vad många tror, är det skrivna ordet inte lika med sanningen. Jag brukar säga att man inte ska söka kunskap hos den som säljer. De har en agenda, som är ganska uppenbar, trots den ärliga uppsynen.

 

 

Pure Cell Treatment – ett sådant trams!

Min vana trogen satt jag och läste igenom flödet i Vetenskap och Folkbildning’s Facebook-sida. Hittade frågor om den suspekta hudvårdsbranschen, en miljardindustri som inte gör särskilt mycket nytta.

Ämnet för dagen var en produkt, Pure Cell Treatment, som marknadsförs av Dermanord, som Maria Åkerberg ligger bakom.

Här har vi lite utdrag (försök att inte skratta):

”Dessa stamceller lever tills den stund deras livskraft pressas mot huden för att den ska absorbera all den närande rikedom som finns i cellerna. Fördelarna är många. En unik uppbyggnad av huden påbörjas genom att hudcellernas kärna boostas maximalt på ett sätt som knappt varit möjligt tidigare. Detta ger huden kraft att reparera sig själv.”

Okej, så vi har stamceller från växter. Vi har helt andra celler än dessa. Inte ens om jag gnuggar mig med celler från schimpanser eller gorillor tror jag att mina celler blir piggare.

Att de dessutom hänvisar till studier från Lunds universitet som inte står att finna gör det hela ännu mer suspekt.

Fler rena felaktigheter står på sidan, som att ”huden tar upp allt du smörjer dig med och påverkar underliggande vävnad”. Hudens främsta syfte är en barriär mot omvärlden, något som man lär sig redan i grundskolan.

Eller ” ekologiskt – högre näringsvärde” vilket inte heller är sant.

De slänger också kängor åt en mängd andra (godkända) ingredienser i kosmetik:

”Aluminiumklorid används i antiperspiranter. Det stänger hudens svettporer, tas upp av huden och lagras i kroppen. Vad händer där?”

Jo, det kan jag berätta, med hjälp av vetenskapen:

”Aluminium och antiperspiranter – 1000 gånger lägre exponering än via födan

Aluminiumexponering via antiperspiranter kan enligt beräkningar utifrån vetenskapliga data vara upp till någon tusendel av vad vi dagligen får i oss via födan.

EU:s livsmedelsmyndighet EFSA har satt ett preliminärt tolerabelt veckointag (PTWI) på 1 mg/kg kroppsvikt/vecka baserat på en osäkerhetsfaktor om 300.

Medelintaget av aluminium hos den svenska befolkningen ligger via maten enligt Livsmedelsverkets ”matkorgsstudie” från 2010 på ca 1 mg/kg kroppsvikt/vecka, dvs i nivå med EFSA:s PTWI.

Studier med radioaktivt märkt aluminium visar att 0.012% passerar hudytan.” (Källa: KTF, http://ktf.se/vill-du-veta-mer/deodoranter-antiperspiranter/)

Jag har naturligtvis anmält skojarna på Dermanord till Konsumentverket nu.

Fel tid

Jag tar till dessa fattiga tangenter igen. De har inget att erbjuda jämfört med de som frambringar toner, men får duga just nu.

Tiden idag är inte min. Inte på särskilt många sätt alls. Hela dagen ville jag bara kasta bort min telefon och leva i en värld utan datorer.

Helskumt. Jag är en teknikmänniska. Visst, men bara till det yttre. Inuti väver jag drömmar av skimrande fantasitrådar, gungar på grässtrån fyllda av daggdroppar och låter mig vaggas till sömns av vinden i barndomens bigarråträd, där jag ligger i hängmattan. Mitt i all logik och rationalitet längtar jag efter kaos och spontanitet.

Jag vill stå i en slottsruin någonstans i Skottland och höra Runrig spela och sjunga på gaeliska. Se solen sjunka ner över stenmurarna som de gjort i nästan 1000 år.

——————————————————————-

Ingen mening med att läsa nyheterna längre. Det rapporteras sällan om något glädjande.

Den här artikeln sa egentligen mycket av det jag vill säga –  att världen liknas mest vid ett svart hål, som slukar all lycka – där män som Donald Trump härjar och dessutom får med sig ett stort gäng andra gaphalsar, utan konsekvensanalyser.

Måsar, varma klipphällar, glittrande vågor, saltstänk och doft av hav. Det känns väldigt långt borta nu.

Min favoritdikt av Fröding, En Ghasel , ger mig ord för just det jag känner:

”Jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!”