Otacksamt att vara god man

Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att försöka hjälpa en person med ekonomi och annat i livet. Ja, inte bara en, utan jag har haft ett dussin uppdrag de senaste 10 åren. Just det här fallet blir extra frustrerande, eftersom hela samhället verkar motverka det jag försöker åstadkomma.

Personen är enligt två väldigt flyktiga läkarbesök fullt mentalt frisk, så några förutsättningar för ett förvaltarskap finns inte enligt Tingsrätten, trots snabblån på en kvarts miljon på mindre än ett år. Personen gick på särskola och har tidigare diagnos med lätt begåvningsnedsättning.

Sambon har suttit av 7 straff på rättspsyk de 20 senaste åren och kommer aldrig någonsin att bidra ett dugg till samhället.

Personen sitter och hittar på lögner om mig under pågående förhandling om förvaltarskap i Tingsrätten. Påstår att jag kallat hen och hens sambo för psykfall och att deras ofödda barn ska omhändertagas av socialtjänsten.

Jag brukar normalt inte umgås med den här typen av folk. Det är tjuvar, knarkare, allmänt lågintelligenta och utåtagerande människor. Att få en löjligt liten summa per år för att utstå så här mycket förolämpningar och dessutom bli kallad lögnare och opålitlig är verkligen inte värt det.

Anledningen till att kommunerna fortsätter med arvoderade frivilligarbetare är att det skulle kosta dem miljarder om anställda skulle ta över dessa uppgifter.

Comments are closed.