I engelskan finns klockrena uttryck för självvald ensamhet (solitude) eller den där man känner sig ensam (loneliness). Just nu försöker jag placera in mig själv i skalan, som nybliven singel.
Jag har alltid tyckt om att filosofera på egen hand, gå min egen väg, klura på min kammare och så vidare. Dagböckerna är nu runt 40 till antalet, så jag har min personliga utveckling eller åtminstone historik klar för mig. Det är en mental tango ibland.
Eftersom jag befinner mig i ett förvirrat tillstånd med många möjligheter är det ingen idé att försöka reda ut några tankar här i det fria. Det får dagboken tjäna till. Frågorna är fler än svaren. Vill jag ha barn? Kan jag tänka mig att leva med någon som redan har barn och inte skaffa egna? Framtiden och den rätta tjejen får utvisa detta.