Det ljuva 80-talet

Det blir särskilt uppenbart när jag jobbar med flera yngre kollegor födda i spannet 1987-97 att jag faktiskt är en annan generation. Lite irriterande, eftersom jag i huvudet naturligtvis är en ungdom.

Jag kommer alltid att fälla en sentimental tår av lättnad när Morten Harket tar sig helskinnad ur den sista serierutan i musikvideon ”Take On Me” med A-ha och förhoppningsvis får flickan.

”Careless Whisper” är källaren i mellanstadiet, där vi hade klassfester. Rummet som dagtid rymde pingisbord, Alfapet och andra spel blev kvällstid ett partyrum med popcorn, chips och Fanta. Festklädd och upprymd kunde man kanske få sig en puss av någon man gillade, om inte direkt genom att flirta med någon (som jag aldrig skulle ha vågat då), så kanske ändå genom någon av lekarna. Ganska smidigt upplägg egentligen och rätt praktiskt för den blyga. Man gjorde ju bara som reglerna i leken bjöd.

Vi kastar oss in i klassrummet någonstans mellan 1982 och 1984 när vi ändå håller på. Vid katedern sitter vår snälla magister Jörgen. Den obligatoriska svarta tavlan sträcker sig en bra bit över väggen bakom honom. I högra hörnet finns utrymningsdörren till den vidriga brandtrappan, som går i spiral sådär 10 meter ner. Mardrömmen för den höjdrädda. Framför dörren stod till vardags ett blädderblock på trebent stativ, som även kunde bli hållare för en klassisk skolplansch eller karta.

Bakom mig; ganska långt bakom eftersom jag gärna satt långt fram i klassrummet, som ett litet ljus; står till vänster mot kortväggen några metallskåp med våra egna mappar, ägnade för att spara konstverken vi skapat själva. Där finns också en del pedagogiska pyssel.

I klassrummet intill samlades vi kring TV’n när Ingemar Stenmark åkte slalom. Hela Sverige stod stilla. Ännu ett klassrum bort hade vi ”roliga timmen” eller teater. Dessa två klassrum användes också för att dela in klassen vid grupparbeten eller för läsgrupper med – hör och häpna – olika mycket stöd. Jag och några andra läskunniga klarade oss bra själva, medan vissa fick sitta med ”läsfröken”.

På rasten var det ofta landbandy som gällde, alltså innebandy fast utomhus. Minns speciellt hur ”bönderna” från Hidingsta och Fridhem hade kommit på besök för att utnyttja våra slöjdsalar. Vi erbjöd dem att vara med på landbandy, lånade ut klubbor (de hade aldrig spelat förut) och spöade dem med i runda slängar 45-0 på en kvartsrast. Siffran blev högre för varje gång som skrönan berättades. Kanske var det bara 5-0.

I korridorerna spelades det självklart ett av de allra första elektroniska spelen, Nintendos handhållna Game & Watch. Det var Donkey Kong, Oil Panic, Popeye, Octopus och många fler. Jag har kvar mitt Donkey Kong i orange plast med dubbla skärmar samt några till som införskaffats senare.

En annan plåga var de slemmiga bläckfiskarna i något slags gummi, som sakta klättrade nerför släta väggar. De sög snabbt åt sig damm, men med tvål och vatten blev de klibbiga igen och leken kunde fortsätta. De efterlämnade kladdiga märken på köksluckorna hemma, fick jag ofta höra. Rubiks kub och även Rubiks Snake blev populära under den perioden.

Jag skulle inte vilja byta bort erfarenheten av att ha levt under denna i princip icke-elektroniska period. Två TV-kanaler, radio, kassettbandspelare, vinylspelare (nej, grammofon heter det!) och lite elektriskt Lego fanns att tillgå. Jo, bilbana och modelljärnväg. Hmmm, även radiostyrda bilar hade jag ganska många. Gemensamt var att det rörde sig ändå om mer eller mindre fysiska prylar. Skärmtiden var inte i närheten av dagens. Barnprogrammen dominerade knappast TV-tablån.

-Kom nu då!
– Vadå?
– Barnprogram i TV 2

Comments are closed.