Trakasserierna fortsätter

Den där förståndshandikappade stackarn som jag äntligen blev av med har sökt upp min blogg och tror att han ska få bort det jag har skrivit. Det finns ingen personlig information någonstans, så att det kan han glömma. Jag har rätt att uttrycka mig enligt vår yttrandefrihet, så länge det inte går att identifiera personen.

Att han både söker upp min blogg och sedan skriver mail till mig angående den och påstår att han gått till både polis, överförmyndare och till och med mitt webbhotell är så sjukt!

Hur ska någon myndighet tro att han ”försöker glömma mig”, som han skriver i sitt barnsliga mail till mig, när han så aktivt söker kontakt? Men det finns ju en tydlig anledning till att han hade förvaltare.

Om han någonsin kunde slappna av och vara glad att han bor i toleranta Sverige, som försörjer även de största parasiterna i samhället gladeligen. Förr i tiden hade han blivit utkörd ur byn med stenkastning och kanske ännu värre.

Jag hjälper dagligen personer som behöver och är tacksamma för den hjälp som jag och samhället tillsammans förser dem med, men sådana som han finns det inte tillräckligt många fula ord för.

Eftersom han fortsätter att maila mig, trots att jag inte längre svarar, och dessutom blandar in myndigheter i det enda syftet att smutskasta mig har jag nu tröttnat.

Idag går jag till Polisen och anmäler honom för förtal samt ansöker om kontaktförbud. Jag tar med utskrift på alla mail som han har skrivit. Han har inga svar från mig att visa upp den senaste tiden, så det blir uppenbart att det är han som står för uppsökandet.

Att vara förvaltare är ingen dans på rosor

Lagom när jag blivit av med den plågoande jag har varit förvaltare för och var så lycklig för att jag fått ut den idioten ur mitt liv, så börjar han igen! Han hade inte lyckats ändra adressen, eftersom han inte förstod vad särskild postadress var (det finns en anledning till förvaltarskapet), så hans deklaration kom till mig.

Eftersom jag alltid försöker att göra det som är rätt, gick jag till hans brevlåda med deklarationen och en förtryckt blankett för att ändra just särskild postadress. Han bor bara några kvarter från mina svärföräldrar, så det var det enklaste att lägga det i brevlådan direkt.

Det skulle jag tydligen inte ha gjort! Han exploderade på Messenger och ondgjorde sig över min ”inkompetens” och ”lögner” som jag skulle ha spridit om honom. Är man paranoid så måste världen te sig som en fruktansvärd plats. Sedan blockerar han mig, eftersom han totalt saknar argumentationsförmåga, som det fega kräk han är.

Dessutom sprider han lögner om mig och jag fruktar att han försöker smutskasta mig inför Överförmyndaren. Förhoppningsvis inser de att de har med en handikappad person att göra och bortser från det hela.

När han sedan ansöker om kontaktförbud, då är den löjeväckande cirkeln sluten. Jag finner absolut inget nöje i att kontakta honom och det var jag som avslutade uppdraget. Tanken på att sådana som han får gå lösa gör mig illamående och att vi slösar skattepengar på att behandla alla hans polisanmälningar åt höger och vänster gör mig förbannad.

There and back again!

Våren blev sommar. Värmen bröt isen på våra sjöar och jag bröt ångesten i gymmet! 6 pass på 3 veckor är en bra början.

Skogen med sin frånvaro av stress fick vara dagens motionspass. Knappt ens andfådd av de branta backarna i Markaspåret.

Jag packar upp bagaget ur min mentala ryggsäck. Jag är här för att stanna.

Vi är passiva utropstecken!

Inne på mitt 45:e levnadsår. Sitter med en repris av hockeymatchen mellan Luleå och Växjö på TV’n i bakgrunden. Hörlurar med Ratata – Sent i september.

Gammalt möter nytt och det är där i gränslandet som tankarna svävar fritt.

Tre förhållanden, inne på det fjärde och hittills längsta, som har passerat 7 år.

Inkomster från 6 olika håll under året som gått: Egen firma, Life, ABF, Medborgarskolan, Örebro kommun och Hallsbergs kommun.

Jag är ganska trött på att jag bara kommunicerar med mig själv i form av stolpar – en enda lång punktlista. De perioder jag har mått som bäst är när jag har hållit kontinuitet i mina intressen. Jag tror inte att jag blir lycklig förrän jag bryter igenom islagret av panikångest som fortfarande ligger som en tunn hinna över min träningsglädje i gymmet. Det som band samman dagarna till veckor, månader och år är nu bara en ofokuserad gestalt i min historiebok. Det som var min stolthet och prestation blir bara ett hån i spegeln, som berättar en helt annan historia.

Nu gäller det att vända passivitet till aktivitet. Våren kommer snart att göra det lättare, men det borde inte spela någon roll. Det gjorde det aldrig förr.

I en dum värld är det inte svårt att verka klok

Citatet i rubriken minns jag från en Bamse-tidning i min barndom. Naturligtvis var det besserwissern Skalman som stod för uttalandet.

Idag är det som om beundran för intelligens eller utbildning är som bortblåst. Jantelagen förbjuder oss att framhäva våra överlägsna sidor.

Detta medan alternativmedicin och new age sprids som en löpeld över nätet. Som om det ”mystiska” är mer lockande än forskning och vetenskap? Jag lovar alla som sysslar med de alternativa världsåskådningarna att om ni brydde er om att öppna facklitteratur och faktiskt lärde er något användbart, så skulle ni förstå att det är den äkta världen som är mest fascinerande av alla!

Jag driver en hård retorik i sociala medier mot religion, alternativmedicin och konspirationsteorier. Det som skrämmer mig mest är när jag ser folk på min vänlista sprida dessa irrläror och ”gillar” dem. Jag för en inre kamp huruvida jag ska ta bort dem från listan eller inte.

 

 

Längtan efter tomhet

”Vi på Sveriges television tackar för ikväll och önskar er alla en god natt!”

En klocka i någon minut och sedan bara ett elektroniskt svartvitt brus. Då var det tänkt att vi skulle sova, så att vi orkade upp och göra nytta i det något mer likriktade samhället mot vad vi har idag. Klart att det var enklare när influenserna var en eller två TV-kanaler samt dagstidningen och några enstaka kvällstidningar.

Nu dundrar det på dygnet runt, året om. Inte stängda butiker efter 18 på vardagar eller söndagsstängt på ICA och Konsum. Internet håller alltid öppet. Nattöppna mackar. Sociala medier, poddar, bloggar och massvis av forum. Informationsbrus.

Nu har det brusat färdigt för idag:

Vi är inte längre där

Det är en kall vinternatt, den 23:e december 1980. Genom den smala springan mellan väggen och den orange rullgardinen kommer det blinkande ljuset från snöplogarna utanför. En tryggare plats är svårt att hitta än sängen, medan föräldrarna stökar ute i köket med det sista inför julaftonen. En uråldrig känsla av att de vuxna håller vakt kring elden i grottan, som skyddar mot det vilda utanför.

Men jag är inte längre där.

Istället har jag idag tackat nej till ett jobb i hälsokostbranschen. Det blir så förljuget. Visst finns det ett och annat där som hjälper, men desperationen hos de som söker sig dit är mer än jag orkar med. Speciellt de som kommer dragande med handskrivna lappar i spretig stil från en ”biopat” eller ”kinesiolog”. Vi tror att vi lever i en upplyst tid, men det har aldrig varit så lätt att luras. Källkritiken hos alltför många verkar vara i det närmaste obefintlig.

Tvärtemot vad många tror, är det skrivna ordet inte lika med sanningen. Jag brukar säga att man inte ska söka kunskap hos den som säljer. De har en agenda, som är ganska uppenbar, trots den ärliga uppsynen.

 

 

Pure Cell Treatment – ett sådant trams!

Min vana trogen satt jag och läste igenom flödet i Vetenskap och Folkbildning’s Facebook-sida. Hittade frågor om den suspekta hudvårdsbranschen, en miljardindustri som inte gör särskilt mycket nytta.

Ämnet för dagen var en produkt, Pure Cell Treatment, som marknadsförs av Dermanord, som Maria Åkerberg ligger bakom.

Här har vi lite utdrag (försök att inte skratta):

”Dessa stamceller lever tills den stund deras livskraft pressas mot huden för att den ska absorbera all den närande rikedom som finns i cellerna. Fördelarna är många. En unik uppbyggnad av huden påbörjas genom att hudcellernas kärna boostas maximalt på ett sätt som knappt varit möjligt tidigare. Detta ger huden kraft att reparera sig själv.”

Okej, så vi har stamceller från växter. Vi har helt andra celler än dessa. Inte ens om jag gnuggar mig med celler från schimpanser eller gorillor tror jag att mina celler blir piggare.

Att de dessutom hänvisar till studier från Lunds universitet som inte står att finna gör det hela ännu mer suspekt.

Fler rena felaktigheter står på sidan, som att ”huden tar upp allt du smörjer dig med och påverkar underliggande vävnad”. Hudens främsta syfte är en barriär mot omvärlden, något som man lär sig redan i grundskolan.

Eller ” ekologiskt – högre näringsvärde” vilket inte heller är sant.

De slänger också kängor åt en mängd andra (godkända) ingredienser i kosmetik:

”Aluminiumklorid används i antiperspiranter. Det stänger hudens svettporer, tas upp av huden och lagras i kroppen. Vad händer där?”

Jo, det kan jag berätta, med hjälp av vetenskapen:

”Aluminium och antiperspiranter – 1000 gånger lägre exponering än via födan

Aluminiumexponering via antiperspiranter kan enligt beräkningar utifrån vetenskapliga data vara upp till någon tusendel av vad vi dagligen får i oss via födan.

EU:s livsmedelsmyndighet EFSA har satt ett preliminärt tolerabelt veckointag (PTWI) på 1 mg/kg kroppsvikt/vecka baserat på en osäkerhetsfaktor om 300.

Medelintaget av aluminium hos den svenska befolkningen ligger via maten enligt Livsmedelsverkets ”matkorgsstudie” från 2010 på ca 1 mg/kg kroppsvikt/vecka, dvs i nivå med EFSA:s PTWI.

Studier med radioaktivt märkt aluminium visar att 0.012% passerar hudytan.” (Källa: KTF, http://ktf.se/vill-du-veta-mer/deodoranter-antiperspiranter/)

Jag har naturligtvis anmält skojarna på Dermanord till Konsumentverket nu.

Fel tid

Jag tar till dessa fattiga tangenter igen. De har inget att erbjuda jämfört med de som frambringar toner, men får duga just nu.

Tiden idag är inte min. Inte på särskilt många sätt alls. Hela dagen ville jag bara kasta bort min telefon och leva i en värld utan datorer.

Helskumt. Jag är en teknikmänniska. Visst, men bara till det yttre. Inuti väver jag drömmar av skimrande fantasitrådar, gungar på grässtrån fyllda av daggdroppar och låter mig vaggas till sömns av vinden i barndomens bigarråträd, där jag ligger i hängmattan. Mitt i all logik och rationalitet längtar jag efter kaos och spontanitet.

Jag vill stå i en slottsruin någonstans i Skottland och höra Runrig spela och sjunga på gaeliska. Se solen sjunka ner över stenmurarna som de gjort i nästan 1000 år.

——————————————————————-

Ingen mening med att läsa nyheterna längre. Det rapporteras sällan om något glädjande.

Den här artikeln sa egentligen mycket av det jag vill säga –  att världen liknas mest vid ett svart hål, som slukar all lycka – där män som Donald Trump härjar och dessutom får med sig ett stort gäng andra gaphalsar, utan konsekvensanalyser.

Måsar, varma klipphällar, glittrande vågor, saltstänk och doft av hav. Det känns väldigt långt borta nu.

Min favoritdikt av Fröding, En Ghasel , ger mig ord för just det jag känner:

”Jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!”

 

Nutiden krossar dåtiden

Efter det nostalgiska inlägget tidigare i natt fortsätter jag in i nutiden.

Här sitter jag i den just nu aningen stökiga 3:an i Tybble. Hostar och hackar. Det luktar ”snusk” i hela huvudet av de stygga bacillerna. Barndomens daggvåta gräsmattor och doftande sommarkvällar ligger skymda av tidens disiga ridå.

Allt som finns kvar är minnen. Framtiden ligger mörk som en motorväg i natten och jag vet inte var jag hittar ljusknappen.

Ett kort besök på Facebook och jag stänger snabbt ner igen. Låtsas som om nuet inte händer.

Månader av jobb alla möjliga tider och dagar har passerat. Ingen kontinuitet i mina vardagar, ingen struktur och definitivt ingen egen tid. Det förgör mig sakta inifrån.

Skickar in några jobbansökningar emellanåt. Kommer på en intervju då och då, men inte mer än så. Kanske borde resonera tvärtom, att det är starkt att komma på intervju ungefär var tredje ansökan.

Jag har alltid tyckt om att virka långsjalar med språket och vira in mig i fluffiga liknelser. Tyvärr kräver det att jag kommer in i ett tillstånd av lugn och trivsel, i stället för att vilja anamma japanernas tjänst för frustrerade – ett rum med porslin helt till ditt förfogande att krossa som du vill!

En ung Carola Häggkvist anno 1983 håller mig sällskap i lurarna. Tiden innan hon blev för skolad.

Åker rutschkana genom åren från min barndom och framåt. Minns en sommar 1992 med min första sambo, då vi besökte hennes kusin i Stockholm. Jag 20 år, hon 17. Vi promenerade längs vattnet och hon hittade en nedfallen trädgren, som hon retsamt piskade mig med. Hennes blå, mjuka Helly Hansen-jacka som hon envisades ha på sig. Jag har en låt som påminner mig om den sommaren, om än med ganska många felaktigheter i texten, med fokus på spralligheten och galenskapen: ”Varje gång jag ser dig” med Magnus Uggla :)

Första kärleken är alltid speciell. Vi tenderar att lyfta fram och helgonförklara ögonblicken efteråt, men visst var det minnen för livet.

Med första hustrun var det många besök på västkusten, eftersom hon kom därifrån. Särskilt var det en sommar som hänger kvar i minnet, då vi fått låna hennes brors Volvo 440 (ovanlig modell). Vi åkte ut i kustbandet och hade samlingsskivan med Sting gick runt varv efter varv. ”Fields Of Gold” och ”Fragile” kommer alltid ge mig doft av salta hav, tång och ljuset av solnedgångar inom mig. De hade ”Fragile” i instrumentell version som tema på IMAX-föreställningen ”The Living Sea” på Liseberg. Fantastisk kombination med dykning på gigantisk bioduk och den musiken!

Andra hustrun och jag har säkert många musikminnen ihop, eftersom hon liksom jag har ett aktivt musiklyssnarintresse, men Anna Ternheim minns jag definitivt, då vi var på konsert med henne i Eskilstuna. Jag hade feber och det var svinkallt medan vi promenerade den ganska långa vägen till hotellet. Höll oss på rummet så länge vi kunde morgonen efter.