Höjden av oförskämdhet

Skrattar högt åt den sjukt oförskämda och otacksamma människa som jag har oturen att vara god man för. Snart ska kommunens förvaltningsavdelning ta över, eftersom ingen privatperson vill ta detta ärende.

Ett sms kom nyss, där personen skriver att det är hemskt att de ska behöva ta sms-lån för att klara hyran denna månad.

Personen hade fram tills nyss ca 25 000 kronor i månaden efter skatt och en hyra på under 5000. Dessutom lånade personen drygt 250 000 kronor fördelat på säkert ett 50-tal snabblån på ett år. Att då inte ha pengar kvar (lönen denna månad var 31 000 kronor plus snabblån på 28 000 kronor) är helt vansinnigt. Hur kan man sedan skylla på mig, för att jag inte har gjort något?!

Ja, fundera länge innan ni blir god man för någon.

Otacksamt att vara god man

Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att försöka hjälpa en person med ekonomi och annat i livet. Ja, inte bara en, utan jag har haft ett dussin uppdrag de senaste 10 åren. Just det här fallet blir extra frustrerande, eftersom hela samhället verkar motverka det jag försöker åstadkomma.

Personen är enligt två väldigt flyktiga läkarbesök fullt mentalt frisk, så några förutsättningar för ett förvaltarskap finns inte enligt Tingsrätten, trots snabblån på en kvarts miljon på mindre än ett år. Personen gick på särskola och har tidigare diagnos med lätt begåvningsnedsättning.

Sambon har suttit av 7 straff på rättspsyk de 20 senaste åren och kommer aldrig någonsin att bidra ett dugg till samhället.

Personen sitter och hittar på lögner om mig under pågående förhandling om förvaltarskap i Tingsrätten. Påstår att jag kallat hen och hens sambo för psykfall och att deras ofödda barn ska omhändertagas av socialtjänsten.

Jag brukar normalt inte umgås med den här typen av folk. Det är tjuvar, knarkare, allmänt lågintelligenta och utåtagerande människor. Att få en löjligt liten summa per år för att utstå så här mycket förolämpningar och dessutom bli kallad lögnare och opålitlig är verkligen inte värt det.

Anledningen till att kommunerna fortsätter med arvoderade frivilligarbetare är att det skulle kosta dem miljarder om anställda skulle ta över dessa uppgifter.

Loneliness or solitude

I engelskan finns klockrena uttryck för självvald ensamhet (solitude) eller den där man känner sig ensam (loneliness). Just nu försöker jag placera in mig själv i skalan, som nybliven singel.

Jag har alltid tyckt om att filosofera på egen hand, gå min egen väg, klura på min kammare och så vidare. Dagböckerna är nu runt 40 till antalet, så jag har min personliga utveckling eller åtminstone historik klar för mig. Det är en mental tango ibland.

Eftersom jag befinner mig i ett förvirrat tillstånd med många möjligheter är det ingen idé att försöka reda ut några tankar här i det fria. Det får dagboken tjäna till. Frågorna är fler än svaren. Vill jag ha barn? Kan jag tänka mig att leva med någon som redan har barn och inte skaffa egna? Framtiden och den rätta tjejen får utvisa detta.

Det ljuva 80-talet

Det blir särskilt uppenbart när jag jobbar med flera yngre kollegor födda i spannet 1987-97 att jag faktiskt är en annan generation. Lite irriterande, eftersom jag i huvudet naturligtvis är en ungdom.

Jag kommer alltid att fälla en sentimental tår av lättnad när Morten Harket tar sig helskinnad ur den sista serierutan i musikvideon ”Take On Me” med A-ha och förhoppningsvis får flickan.

”Careless Whisper” är källaren i mellanstadiet, där vi hade klassfester. Rummet som dagtid rymde pingisbord, Alfapet och andra spel blev kvällstid ett partyrum med popcorn, chips och Fanta. Festklädd och upprymd kunde man kanske få sig en puss av någon man gillade, om inte direkt genom att flirta med någon (som jag aldrig skulle ha vågat då), så kanske ändå genom någon av lekarna. Ganska smidigt upplägg egentligen och rätt praktiskt för den blyga. Man gjorde ju bara som reglerna i leken bjöd.

Vi kastar oss in i klassrummet någonstans mellan 1982 och 1984 när vi ändå håller på. Vid katedern sitter vår snälla magister Jörgen. Den obligatoriska svarta tavlan sträcker sig en bra bit över väggen bakom honom. I högra hörnet finns utrymningsdörren till den vidriga brandtrappan, som går i spiral sådär 10 meter ner. Mardrömmen för den höjdrädda. Framför dörren stod till vardags ett blädderblock på trebent stativ, som även kunde bli hållare för en klassisk skolplansch eller karta.

Bakom mig; ganska långt bakom eftersom jag gärna satt långt fram i klassrummet, som ett litet ljus; står till vänster mot kortväggen några metallskåp med våra egna mappar, ägnade för att spara konstverken vi skapat själva. Där finns också en del pedagogiska pyssel.

I klassrummet intill samlades vi kring TV’n när Ingemar Stenmark åkte slalom. Hela Sverige stod stilla. Ännu ett klassrum bort hade vi ”roliga timmen” eller teater. Dessa två klassrum användes också för att dela in klassen vid grupparbeten eller för läsgrupper med – hör och häpna – olika mycket stöd. Jag och några andra läskunniga klarade oss bra själva, medan vissa fick sitta med ”läsfröken”.

På rasten var det ofta landbandy som gällde, alltså innebandy fast utomhus. Minns speciellt hur ”bönderna” från Hidingsta och Fridhem hade kommit på besök för att utnyttja våra slöjdsalar. Vi erbjöd dem att vara med på landbandy, lånade ut klubbor (de hade aldrig spelat förut) och spöade dem med i runda slängar 45-0 på en kvartsrast. Siffran blev högre för varje gång som skrönan berättades. Kanske var det bara 5-0.

I korridorerna spelades det självklart ett av de allra första elektroniska spelen, Nintendos handhållna Game & Watch. Det var Donkey Kong, Oil Panic, Popeye, Octopus och många fler. Jag har kvar mitt Donkey Kong i orange plast med dubbla skärmar samt några till som införskaffats senare.

En annan plåga var de slemmiga bläckfiskarna i något slags gummi, som sakta klättrade nerför släta väggar. De sög snabbt åt sig damm, men med tvål och vatten blev de klibbiga igen och leken kunde fortsätta. De efterlämnade kladdiga märken på köksluckorna hemma, fick jag ofta höra. Rubiks kub och även Rubiks Snake blev populära under den perioden.

Jag skulle inte vilja byta bort erfarenheten av att ha levt under denna i princip icke-elektroniska period. Två TV-kanaler, radio, kassettbandspelare, vinylspelare (nej, grammofon heter det!) och lite elektriskt Lego fanns att tillgå. Jo, bilbana och modelljärnväg. Hmmm, även radiostyrda bilar hade jag ganska många. Gemensamt var att det rörde sig ändå om mer eller mindre fysiska prylar. Skärmtiden var inte i närheten av dagens. Barnprogrammen dominerade knappast TV-tablån.

-Kom nu då!
– Vadå?
– Barnprogram i TV 2

Att lägga pussel med sig själv

Någonstans där inne bor pojken som lekte med klossar och Lego. Han som älskade radiostyrda bilar, men tyckte att andra barn var buffliga och alltför ofta intetsägande. I landet där saft, bullar och mormor var grundstenen blev jag en del av den jag är. Solvarma stenplattor på trädgårdsgången, en gigantisk fuchsia i en trälåda med ben, hängmattan mellan två fruktträd och hammocken i syrénbersån. Så idyllisk var faktiskt delar av min uppväxt.

De första vaggande, trevande stegen mot kärlek, med pinsamt telefonsamtal till någon som man bara sagt ”hej” till i skolkorridoren, med uteblivet resultat. Skam den som ger sig.

Olycklig kärlek, tårar i natten, hundratals sidor i dagböckerna fyllda med känslor och poesi till smäktande musik av Mauro Scocco. Pojken som ofta blev tjejernas bästa vän, men inte mer. Den lyssnande, men inte särskilt coola killen som hängde på datorklubben i gymnasiet.

Så här långt efteråt med drygt 25 år som distans är det lättare att få perspektiv på den tillvaron. Det som är anmärkningsvärt är hur lika känslorna är trots att jag passerat 40 med god marginal. Ramarna är tydligare och vilka bitar som ska ingå i livspusslet framgår alltmer, men mycket återstår hur de ska ligga och kanske omformas. Tur att livet inte är lika styrt som pusslet – eller är det just det?

Vad gör oss onda?

En befogad fråga, efter att ha läst ett antal böcker av John Ajvide Lindqvist. Med största sannolikhet är karln inte ondskefull. Mörkret finns inom oss alla. Det som skiljer en god människa från en ond är vad vi väljer att agera utifrån.

Jag har alltid fascinerats av det bisarra och oväntade. Både ondska och fantastisk, rosaskimrande kärlek. Det gör oss hela och kompletta.

I 90-talsthrillern ”Vanishing” med Jeff Bridges som den rätt vidriga figuren Barney får vi det förklarat för oss: Han räddade någon från att drunkna framför ögonen på sin dotter och blev en hjälte i hennes ögon. Därför ville han också se om han var kapabel att göra något riktigt ondskefullt – röva bort någon, söva denna person och låta den vakna upp levande begravd.

Växlingarna mellan vrede, hat, kärlek, glädje, eufori, svartsjuka, saknad och sorg är det som definierar oss som människor. Utan dessa känslor skulle jag inte känna mig levande, hur plågsamt det än kan vara ibland.

There and back again!

Våren blev sommar. Värmen bröt isen på våra sjöar och jag bröt ångesten i gymmet! 6 pass på 3 veckor är en bra början.

Skogen med sin frånvaro av stress fick vara dagens motionspass. Knappt ens andfådd av de branta backarna i Markaspåret.

Jag packar upp bagaget ur min mentala ryggsäck. Jag är här för att stanna.

Vi är passiva utropstecken!

Inne på mitt 45:e levnadsår. Sitter med en repris av hockeymatchen mellan Luleå och Växjö på TV’n i bakgrunden. Hörlurar med Ratata – Sent i september.

Gammalt möter nytt och det är där i gränslandet som tankarna svävar fritt.

Tre förhållanden, inne på det fjärde och hittills längsta, som har passerat 7 år.

Inkomster från 6 olika håll under året som gått: Egen firma, Life, ABF, Medborgarskolan, Örebro kommun och Hallsbergs kommun.

Jag är ganska trött på att jag bara kommunicerar med mig själv i form av stolpar – en enda lång punktlista. De perioder jag har mått som bäst är när jag har hållit kontinuitet i mina intressen. Jag tror inte att jag blir lycklig förrän jag bryter igenom islagret av panikångest som fortfarande ligger som en tunn hinna över min träningsglädje i gymmet. Det som band samman dagarna till veckor, månader och år är nu bara en ofokuserad gestalt i min historiebok. Det som var min stolthet och prestation blir bara ett hån i spegeln, som berättar en helt annan historia.

Nu gäller det att vända passivitet till aktivitet. Våren kommer snart att göra det lättare, men det borde inte spela någon roll. Det gjorde det aldrig förr.

I en dum värld är det inte svårt att verka klok

Citatet i rubriken minns jag från en Bamse-tidning i min barndom. Naturligtvis var det besserwissern Skalman som stod för uttalandet.

Idag är det som om beundran för intelligens eller utbildning är som bortblåst. Jantelagen förbjuder oss att framhäva våra överlägsna sidor.

Detta medan alternativmedicin och new age sprids som en löpeld över nätet. Som om det ”mystiska” är mer lockande än forskning och vetenskap? Jag lovar alla som sysslar med de alternativa världsåskådningarna att om ni brydde er om att öppna facklitteratur och faktiskt lärde er något användbart, så skulle ni förstå att det är den äkta världen som är mest fascinerande av alla!

Jag driver en hård retorik i sociala medier mot religion, alternativmedicin och konspirationsteorier. Det som skrämmer mig mest är när jag ser folk på min vänlista sprida dessa irrläror och ”gillar” dem. Jag för en inre kamp huruvida jag ska ta bort dem från listan eller inte.

 

 

Längtan efter tomhet

”Vi på Sveriges television tackar för ikväll och önskar er alla en god natt!”

En klocka i någon minut och sedan bara ett elektroniskt svartvitt brus. Då var det tänkt att vi skulle sova, så att vi orkade upp och göra nytta i det något mer likriktade samhället mot vad vi har idag. Klart att det var enklare när influenserna var en eller två TV-kanaler samt dagstidningen och några enstaka kvällstidningar.

Nu dundrar det på dygnet runt, året om. Inte stängda butiker efter 18 på vardagar eller söndagsstängt på ICA och Konsum. Internet håller alltid öppet. Nattöppna mackar. Sociala medier, poddar, bloggar och massvis av forum. Informationsbrus.

Nu har det brusat färdigt för idag: