Att lägga pussel med sig själv

Någonstans där inne bor pojken som lekte med klossar och Lego. Han som älskade radiostyrda bilar, men tyckte att andra barn var buffliga och alltför ofta intetsägande. I landet där saft, bullar och mormor var grundstenen blev jag en del av den jag är. Solvarma stenplattor på trädgårdsgången, en gigantisk fuchsia i en trälåda med ben, hängmattan mellan två fruktträd och hammocken i syrénbersån. Så idyllisk var faktiskt delar av min uppväxt.

De första vaggande, trevande stegen mot kärlek, med pinsamt telefonsamtal till någon som man bara sagt ”hej” till i skolkorridoren, med uteblivet resultat. Skam den som ger sig.

Olycklig kärlek, tårar i natten, hundratals sidor i dagböckerna fyllda med känslor och poesi till smäktande musik av Mauro Scocco. Pojken som ofta blev tjejernas bästa vän, men inte mer. Den lyssnande, men inte särskilt coola killen som hängde på datorklubben i gymnasiet.

Så här långt efteråt med drygt 25 år som distans är det lättare att få perspektiv på den tillvaron. Det som är anmärkningsvärt är hur lika känslorna är trots att jag passerat 40 med god marginal. Ramarna är tydligare och vilka bitar som ska ingå i livspusslet framgår alltmer, men mycket återstår hur de ska ligga och kanske omformas. Tur att livet inte är lika styrt som pusslet – eller är det just det?

Comments are closed.