Archive for Filosofiskt

Vad gör oss onda?

En befogad fråga, efter att ha läst ett antal böcker av John Ajvide Lindqvist. Med största sannolikhet är karln inte ondskefull. Mörkret finns inom oss alla. Det som skiljer en god människa från en ond är vad vi väljer att agera utifrån.

Jag har alltid fascinerats av det bisarra och oväntade. Både ondska och fantastisk, rosaskimrande kärlek. Det gör oss hela och kompletta.

I 90-talsthrillern ”Vanishing” med Jeff Bridges som den rätt vidriga figuren Barney får vi det förklarat för oss: Han räddade någon från att drunkna framför ögonen på sin dotter och blev en hjälte i hennes ögon. Därför ville han också se om han var kapabel att göra något riktigt ondskefullt – röva bort någon, söva denna person och låta den vakna upp levande begravd.

Växlingarna mellan vrede, hat, kärlek, glädje, eufori, svartsjuka, saknad och sorg är det som definierar oss som människor. Utan dessa känslor skulle jag inte känna mig levande, hur plågsamt det än kan vara ibland.

There and back again!

Våren blev sommar. Värmen bröt isen på våra sjöar och jag bröt ångesten i gymmet! 6 pass på 3 veckor är en bra början.

Skogen med sin frånvaro av stress fick vara dagens motionspass. Knappt ens andfådd av de branta backarna i Markaspåret.

Jag packar upp bagaget ur min mentala ryggsäck. Jag är här för att stanna.

I en dum värld är det inte svårt att verka klok

Citatet i rubriken minns jag från en Bamse-tidning i min barndom. Naturligtvis var det besserwissern Skalman som stod för uttalandet.

Idag är det som om beundran för intelligens eller utbildning är som bortblåst. Jantelagen förbjuder oss att framhäva våra överlägsna sidor.

Detta medan alternativmedicin och new age sprids som en löpeld över nätet. Som om det ”mystiska” är mer lockande än forskning och vetenskap? Jag lovar alla som sysslar med de alternativa världsåskådningarna att om ni brydde er om att öppna facklitteratur och faktiskt lärde er något användbart, så skulle ni förstå att det är den äkta världen som är mest fascinerande av alla!

Jag driver en hård retorik i sociala medier mot religion, alternativmedicin och konspirationsteorier. Det som skrämmer mig mest är när jag ser folk på min vänlista sprida dessa irrläror och ”gillar” dem. Jag för en inre kamp huruvida jag ska ta bort dem från listan eller inte.

 

 

Ett brev betyder så mycket

Förr i tiden var ett brev något som man la ner mycket tid och möda på, för det var det enda sättet att kommunicera över stora avstånd, innan telefonin uppfanns.

Idag är ett brev en myndighetshandling, en räkning eller allra värst: Direktadresserad reklam!

Det är det sistnämnda jag tänker rasa lite över en stund.

Någon har köpt din adress i en databas, baserat på ett antal urvalskriterier. Det som oftast dimper ner i vårt brevinkast – som förresten är märkt med ”Ingen reklam, tack!” – är erbjudanden om lån och kreditkort.

Genom att köpa adressen anser de sig ha köpt fri passage ner i lådan, oavsett vad jag tycker om detta.

Det är här vi alla kan påverka, genom att inte bara slänga erbjudandet. Vissa kommer att säga att jag är ”miljöfientlig” nu, men å andra sidan ger vi brevbärarna chans att jobba några år till.

Skicka tillbaka ansökan med ett stort ”Nej, tack! Jag vill inte ha reklam från er!” i det bifogade svarskuvertet, som alltid brukar ha frisvar (portot betalt).

 

Om alla gör så, kommer kostnaden för dessa svarskuvert att bli kännbar – hoppas jag. Kanske tjänar de så grova pengar på hutlösa räntor, att utskicken och inköp av adresser är lönsamma.

Fascinerande Blocket

Jag tycker att det är lika intressant och samtidigt irriterande varje gång som jag annonserar på Blocket. Denna gång har jag bestämt mig för att avyttra mitt paket med systemkamera, 4 objektiv och blixt för i runda slängar 15 000 kronor. I min värld borde det sortera bort – hur jag ska jag uttrycka detta politiskt korrekt – slöddret.

Men naturligtvis fungerar det precis tvärtom. Massor av diverse sorgliga typer, som erbjuder en bråkdel av det priset och tror att jag är lika desperat efter pengar som de är efter att göra det perfekta klippet – och kunna sälja det vidare med vinst. Nypris är runt 25 000 kronor idag och jag vill bara ge någon annan chansen att använda de prylar jag för tillfället har tröttnat på. Vill jag ha en systemkamera så köper jag det när jag vill i framtiden, när prestandan uppgraderats tillräckligt för att vara intressant. Idag räcker min Nikon P510 med 42x zoom för mina enkla fotografiska expeditioner eller min Olympus XZ-1 för mer konstnärligt foto.

Automatgenererade mejl dyker också upp, t.ex. det från ”Mary” som undrar om kameran finns kvar och om jag kan skicka priset. Det är bara ett trick för att jag ska avslöja min privata mejladress och vips är den såld till ett mindre nogräknat marknadsföringsnätverk. Det funkar säkert på 95 % av befolkningen – men inte på mig!

En dörr – ett namn

På slutet kunde vi höra K-G skrika under oss. Det var mycket ”nej!”, ”aj!” och ”hjälp mig!”.

TV:n stod på med hög volym när det var nyheter. Kanske hans fru Ulla, som var i samma ålder, inte heller hörde hur mycket det lät.

Ambulansen kom allt oftare. Ibland med blåljus, men aldrig med sirener. Så tystnade skriken. Den yngre generationen mötte oss i trappan på väg till eller från lägenheten under oss, kanske för att ge sin mamma, den nyblivna änkan, sitt stöd.

Idag var namnet på dörren ändrad. Samma efternamn, men initialen var utbytt från K-G till U. Jag såg dem aldrig. För mig som granne blev deras liv tillsammans reducerat till ett namn på en dörr.

OBS! Lånad mail!

Jag blir så oerhört fascinerad av annonsörerna på Blocket.

Prisbilden på elektronik är inte alls svår att hålla koll på idag, med tjänster som Prisjakt och Pricerunner. Ändå ser jag hur många begär mer än dagens lägsta nypris, bara för att de själva gjorde en dålig affär vid inköpet, eller för att priserna på elektronik sänks i takt med att uppgraderingar av produkten rullas ut. De kommer att bli förvånade över de ”skambud” som fås, om någon ens hör av sig.

En annan kategori är de som säger sig ha ”lånad mail”. Finns det verkligen någon som 2012 inte lyckats skaffa en egen mailadress, åtminstone någon född efter 1970? Speciellt är det, av språkbruket i dessa annonser att döma, de yngre som använder sig av ”lånad mail”.

En tredje är de som tror sig sitta på superprodukten. De skriver bara ”fantastisk TV” eller liknande i rubriken. Antingen är det då en gammal produkt (som var just ”fantastisk” 2002) eller också är de inte särskilt kräsna (vilket syns på att produkten fått 4/10 i betyg på Prisjakt).

Så finns det några som har hittat Prisjakt och helt sonika kopierat ALLT som står om den produkten, istället för att bara skriva ut modellnamnet och göra en kort sammanfattning av de huvudsakliga finesserna.

Stavfelsnissarna ska jag inte klanka ner på för hårt, då en del säkert lider av sin dyslexi, men ibland är det svårt att läsa en annons på 150 ord, där alla står i en enda mening, utan stora bokstäver eller interpunktion.

Det har funnits stunder då jag undrat om det skulle finnas en marknad för hjälp med Blocket-annonser, men jag inser snabbt att dessa människor inte är medvetna om hur deras annonser uppfattas, så det är ingen idé.

Kansas is going bye-bye

Morpheus verkar ha övergivit mig. Tur att det finns TV och internet. Jag låter en skål med mjölk och flingor, kryddad med jordgubbskräm, få verka en stund. Kanske det kan hjälpa.

Det är lätt att ägna sig åt verklighetsflykt under småtimmarna. Fast vad är verkligt – egentligen? På något vis får jag utgå ifrån att det som andra omkring mig – som verkar vara omkring mig – upplever och kan bekräfta stämmer överens med min verklighet, det får lov att vara verkligt.

Det jag skriver här är verkligt, fast det är en filtrerad verklighet. En nyanserad bild av världen, som trots min ibland syrliga kritik mot fenomen omkring mig, ändå bara är en förnimbar skugga av vad jag känner. Allt för att passa in, kunna passera som normal.

Det är mindre än 100 meter mellan åren

2002 bröt jag upp mitt första äktenskap. När jag nu, 9 år senare, tittar ut genom fönstret från lägenheten som jag och min sambo skaffade i höstas, kan jag rakt över gården se porten där jag bodde 2002. Knappt 100 meter bort, men så många moln har passerat på min himmel sedan dess. Både vackra sommarmoln i all sin fluffighet och tunga åskmoln med hagel och blixtar.

När jag promenerar i mina barndomskvarter i Almby, en knapp kilometer härifrån, blir skillnaden mellan tid och rum ännu tydligare. Några av husen är ombyggda och gatorna har fått cykelbanor och farthinder, men i allt väsentligt är det sig likt som det var på 70- och 80-talet. Människorna är däremot borta. Många har flyttat. Några är döda. Jag har inget som binder mig till platsen längre – bara minnen.

Slumpmässiga vänner i natten

Det var ett bra tag sedan jag använde mig av chattprogrammet ICQ (I seek you – fyndig ordlek). Där kunde man söka efter folk baserat på intressen, land, ålder, kön och framför allt om de var online just då. Jag snubblade över programmet idag och tackade mitt sifferminne för att jag kom ihåg mitt ICQ-nummer (1466882 om du är intresserad av att chatta) och kunde logga in.

Självklart har programmet numera kopplingar till Facebook, Google Talk och andra större tjänster, men i slutet av 90-talet var det just ICQ som var den mest använda. Sedan kom MSN så småningom.

Det som slog mig var att vi som var nätets pionjärer inte drog oss för att chatta med vilt främmande människor om vad som helst. Det var lite som kortvågsradio några decennier tidigare: Man visste inte vem som skulle sitta på andra sidan och svara.

Gör vi likadant idag? Ja, det finns chattrum, men ofta är de mest tramsiga och fulla av förolämpningar om ens mamma. Att skicka ett meddelande på en datingsajt kan också vara spännande, men fyller ett mera specifikt syfte och inte den slumpmässiga kontakten som jag upplevde runt 1997.