Förr i tiden var ett brev något som man la ner mycket tid och möda på, för det var det enda sättet att kommunicera över stora avstånd, innan telefonin uppfanns.
Idag är ett brev en myndighetshandling, en räkning eller allra värst: Direktadresserad reklam!
Det är det sistnämnda jag tänker rasa lite över en stund.
Någon har köpt din adress i en databas, baserat på ett antal urvalskriterier. Det som oftast dimper ner i vårt brevinkast – som förresten är märkt med ”Ingen reklam, tack!” – är erbjudanden om lån och kreditkort.
Genom att köpa adressen anser de sig ha köpt fri passage ner i lådan, oavsett vad jag tycker om detta.
Det är här vi alla kan påverka, genom att inte bara slänga erbjudandet. Vissa kommer att säga att jag är ”miljöfientlig” nu, men å andra sidan ger vi brevbärarna chans att jobba några år till.
Skicka tillbaka ansökan med ett stort ”Nej, tack! Jag vill inte ha reklam från er!” i det bifogade svarskuvertet, som alltid brukar ha frisvar (portot betalt).
Om alla gör så, kommer kostnaden för dessa svarskuvert att bli kännbar – hoppas jag. Kanske tjänar de så grova pengar på hutlösa räntor, att utskicken och inköp av adresser är lönsamma.