På slutet kunde vi höra K-G skrika under oss. Det var mycket ”nej!”, ”aj!” och ”hjälp mig!”.
TV:n stod på med hög volym när det var nyheter. Kanske hans fru Ulla, som var i samma ålder, inte heller hörde hur mycket det lät.
Ambulansen kom allt oftare. Ibland med blåljus, men aldrig med sirener. Så tystnade skriken. Den yngre generationen mötte oss i trappan på väg till eller från lägenheten under oss, kanske för att ge sin mamma, den nyblivna änkan, sitt stöd.
Idag var namnet på dörren ändrad. Samma efternamn, men initialen var utbytt från K-G till U. Jag såg dem aldrig. För mig som granne blev deras liv tillsammans reducerat till ett namn på en dörr.