2002 bröt jag upp mitt första äktenskap. När jag nu, 9 år senare, tittar ut genom fönstret från lägenheten som jag och min sambo skaffade i höstas, kan jag rakt över gården se porten där jag bodde 2002. Knappt 100 meter bort, men så många moln har passerat på min himmel sedan dess. Både vackra sommarmoln i all sin fluffighet och tunga åskmoln med hagel och blixtar.
När jag promenerar i mina barndomskvarter i Almby, en knapp kilometer härifrån, blir skillnaden mellan tid och rum ännu tydligare. Några av husen är ombyggda och gatorna har fått cykelbanor och farthinder, men i allt väsentligt är det sig likt som det var på 70- och 80-talet. Människorna är däremot borta. Många har flyttat. Några är döda. Jag har inget som binder mig till platsen längre – bara minnen.