Har jag redan levt min bästa dag?

Den tanken slår mig allt oftare.

2015 var året då min lillebror gick bort i cancer. Det var året då killen som bäst kände min barndom och som skulle finnas där på ålderns höst försvann från jorden.

Sorgen hos övriga anhöriga, hans fru och barn, är minst lika svår att bära.

Döden kom tillbaka och körde ett dystert da capo. Innan året var slut förlorade min mor sin sambo också.

Att hitta mening i detta är inget jag tänker försöka mig på. Jag är tillräckligt vetenskapligt skolad för att veta att inte ens vårt solsystem betyder ett enda dugg i den kosmiska ordningen. Mening är för oss att söka själva, om vi orkar.

Nu ska jag söka mig tillbaka till mening i musiken med mina sångarbröder i Manskören Lorelei igen, efter flera års uppehåll. Någonstans behöver jag hitta kraft och utlopp. Gymmet kanske också kan bli mitt igen – min vän och inte fiende, som det var ett tag.

Tur att jag har Maria i allt det här. Hon står ut med mina nycker och stundtals burdusa uttryckssätt på sitt lugna vis.

Nu behövs även en plan för att bryta mig in på arbetsmarknaden igen. Visst, jag har fått ihop det på något vis med ABF, Medborgarskolan, Life, egna firman Tekniksamariten och arvoden för uppdrag som god man och förvaltare. Det skulle ändå vara skönt att slippa flacka runt hos så många olika arbetsgivare. Ett rörligt jobb hade suttit fint.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *