Nutiden krossar dåtiden

Efter det nostalgiska inlägget tidigare i natt fortsätter jag in i nutiden.

Här sitter jag i den just nu aningen stökiga 3:an i Tybble. Hostar och hackar. Det luktar ”snusk” i hela huvudet av de stygga bacillerna. Barndomens daggvåta gräsmattor och doftande sommarkvällar ligger skymda av tidens disiga ridå.

Allt som finns kvar är minnen. Framtiden ligger mörk som en motorväg i natten och jag vet inte var jag hittar ljusknappen.

Ett kort besök på Facebook och jag stänger snabbt ner igen. Låtsas som om nuet inte händer.

Månader av jobb alla möjliga tider och dagar har passerat. Ingen kontinuitet i mina vardagar, ingen struktur och definitivt ingen egen tid. Det förgör mig sakta inifrån.

Skickar in några jobbansökningar emellanåt. Kommer på en intervju då och då, men inte mer än så. Kanske borde resonera tvärtom, att det är starkt att komma på intervju ungefär var tredje ansökan.

Jag har alltid tyckt om att virka långsjalar med språket och vira in mig i fluffiga liknelser. Tyvärr kräver det att jag kommer in i ett tillstånd av lugn och trivsel, i stället för att vilja anamma japanernas tjänst för frustrerade – ett rum med porslin helt till ditt förfogande att krossa som du vill!

En ung Carola Häggkvist anno 1983 håller mig sällskap i lurarna. Tiden innan hon blev för skolad.

Åker rutschkana genom åren från min barndom och framåt. Minns en sommar 1992 med min första sambo, då vi besökte hennes kusin i Stockholm. Jag 20 år, hon 17. Vi promenerade längs vattnet och hon hittade en nedfallen trädgren, som hon retsamt piskade mig med. Hennes blå, mjuka Helly Hansen-jacka som hon envisades ha på sig. Jag har en låt som påminner mig om den sommaren, om än med ganska många felaktigheter i texten, med fokus på spralligheten och galenskapen: ”Varje gång jag ser dig” med Magnus Uggla :)

Första kärleken är alltid speciell. Vi tenderar att lyfta fram och helgonförklara ögonblicken efteråt, men visst var det minnen för livet.

Med första hustrun var det många besök på västkusten, eftersom hon kom därifrån. Särskilt var det en sommar som hänger kvar i minnet, då vi fått låna hennes brors Volvo 440 (ovanlig modell). Vi åkte ut i kustbandet och hade samlingsskivan med Sting gick runt varv efter varv. ”Fields Of Gold” och ”Fragile” kommer alltid ge mig doft av salta hav, tång och ljuset av solnedgångar inom mig. De hade ”Fragile” i instrumentell version som tema på IMAX-föreställningen ”The Living Sea” på Liseberg. Fantastisk kombination med dykning på gigantisk bioduk och den musiken!

Andra hustrun och jag har säkert många musikminnen ihop, eftersom hon liksom jag har ett aktivt musiklyssnarintresse, men Anna Ternheim minns jag definitivt, då vi var på konsert med henne i Eskilstuna. Jag hade feber och det var svinkallt medan vi promenerade den ganska långa vägen till hotellet. Höll oss på rummet så länge vi kunde morgonen efter.

 

Snäll innerst inne

Lyssnar på musik från förr. Riktigt klassiska svenska låtar med The Pinks, Anna Book och Solstollarna. Somrarna på 70- och 80-talet i mitt Almby. Lekplatsen i kvarteret med sitt klättertorn. Gungorna som vi tävlade i att hoppa längst ifrån. Fullkomligt livsfarligt.

Doften av nyklippt gräs, den daggvåta filten som vi åt picknick på i vårt indiantält i trädgården. ”Sommarmorgon” på TV startade dagarna på sommarlovet. Sedan var det cykelturer i kvarteret med ”gänget”. Lekte ”dunk” eller andra rörliga lekar kring lekparken.

Inga telefoner, inga sociala medier eller nätmobbing. Ville man säga något elakt fick man göra det öga mot öga och ta konsekvensen omedelbart, men det var sällan det hände som jag minns det.

Musiken var allestädes närvarande i mitt liv. Om jag inte lyssnade på den så gnolade jag eller hade den i huvudet. Det jag minns mest från mitt tidiga musikaliska skafferi var influerat av föräldrarnas smak. Lill Lindfors’ skiva ”Fritt fram” från 1975, ABBA, Jerry Williams, Pierre Isacssons ”Pierre!” (”Då går jag ner i min källare”), musikalen Hair, Lee Hazlewoods ”Friday’s Child”, singeln ”Icko, icko” med Little Gerhard och av barnlåtarna var det James (Hollingworth) & Karin (Liungman), Fem myror(…) och Klapp & Klang-gänget som spelades.

Svensktoppen fyllde på ett antal kassettband med Ted Gärdestad, Rod Stewart, Janne Lucas Persson, ”Köppäbävisan” och annat som var populärt under åren kring decennieskiftet 70/80.

Den första LP jag köpte för egna pengar var (och nu försvinner det sista lilla uns av coolhet jag någonsin haft) ”Främling” med Carola, 1983.

Den andra var å andra sidan ”Brothers In Arms” med Dire Straits. ”Å andra sidan”, förresten? ”Gubbrock” har min ex-fru kallat dem, med en fnysning och en glimt i ögat. Coolare än Carola i alla fall.

Sedan föll jag tillbaka i töntträsket ännu djupare, då CD kom och den första jag köpte var Mauro Scoccos självbetitlade album (med ”Sarah”).

Det blev en bunt synthalbum från Kraftwerk, Depeche Mode, Jean-Michel Jarre och Erasure ihop med smörpoppens mästare Phil Collins. Pet Shop Boys inte att förglömma!

Svenska synthpopparna Adolphson & Falk samlades på hög.

Många kassettband med ”Tracks” och Clabbes ”Rakt över disc” blev det också på 80-talet.

Musiken är för mig förknippad med allt som en människa kan uppleva. Jag lever ett intensivt inre liv, som bara mina närmaste vet. För det mesta försöker jag att hålla masken, men när orättvisor uppkommer omkring mig blir jag rasande.

Jag söker ofta melankoliska stämningar, längtan, lite sorgsenhet, nostalgi. När jag var yngre var det en kärlek jag inte kunde få som var mottagaren av min åtrå. Ganska patetiskt kan jag tycka nu, men lite självömkan kan alla få unna sig – ibland…

Om någon skulle sammanfatta mig med en mening kunde det få bli ”en snäll, obotlig romantiker som älskar och slår ihjäl med samma varma själ”. Den dagen jag inte kan gråta eller bli arg, då kan du få skjuta mig.

 

DSC00077

Min saknade lillebror Henrik 1979 i vårt indiantält på Rudbeckiusvägen 20 i Almby, Örebro.

 

Dagens homeopati – vilket skämt!

”Lägg ner nu. Kom ihåg att på den här sidan diskuterar vi INTE om homeopati fungerar eller inte. Här VET vi att homeopati fungerar. Och om du ska vara kvar här, så får du respektera den ståndpunkten.”

Här är ett direkt citat från skaparen av Facebook-gruppen ”Dagens homeopati” när en skeptiker ifrågasätter den bevisat icke-fungerande homeopatin.

Hur kan man veta att något fungerar, när alla studier (seriösa studier, vill säga) tyder på motsatsen? Då vet man inte, man tror inte ens, utan förnekar verkligheten tills det blir sjukligt.

I förlängningen innebär detta att de stackars vilseledda människor som sökt sig till gruppen av nyfikenhet, eller kanske känt sig svikna av vården i samhället, aldrig får en chans inom denna sekt att bli upplysta på riktigt.

Vem som helst kan undersöka världen med hjälp av vetenskapliga metoder, dubbelblinda placebokontrollerade studier med ett stort antal deltagare, men du kan aldrig på egen hand få ett signifikant resultat genom att testa något på dig själv. Det är homeopatins räddning, eftersom ca 35 % av alla effekter kan kopplas till placebo.

Saaben är död – länge leve Saaben!

20160120_105617

 

Min kära Saab blev påkörd av en bil med husvagn, som körde mot rött härom dagen.

Nu börjar jakten efter en ny Saab och jag tror mig ha funnit den i Linköping.

Har jag redan levt min bästa dag?

Den tanken slår mig allt oftare.

2015 var året då min lillebror gick bort i cancer. Det var året då killen som bäst kände min barndom och som skulle finnas där på ålderns höst försvann från jorden.

Sorgen hos övriga anhöriga, hans fru och barn, är minst lika svår att bära.

Döden kom tillbaka och körde ett dystert da capo. Innan året var slut förlorade min mor sin sambo också.

Att hitta mening i detta är inget jag tänker försöka mig på. Jag är tillräckligt vetenskapligt skolad för att veta att inte ens vårt solsystem betyder ett enda dugg i den kosmiska ordningen. Mening är för oss att söka själva, om vi orkar.

Nu ska jag söka mig tillbaka till mening i musiken med mina sångarbröder i Manskören Lorelei igen, efter flera års uppehåll. Någonstans behöver jag hitta kraft och utlopp. Gymmet kanske också kan bli mitt igen – min vän och inte fiende, som det var ett tag.

Tur att jag har Maria i allt det här. Hon står ut med mina nycker och stundtals burdusa uttryckssätt på sitt lugna vis.

Nu behövs även en plan för att bryta mig in på arbetsmarknaden igen. Visst, jag har fått ihop det på något vis med ABF, Medborgarskolan, Life, egna firman Tekniksamariten och arvoden för uppdrag som god man och förvaltare. Det skulle ändå vara skönt att slippa flacka runt hos så många olika arbetsgivare. Ett rörligt jobb hade suttit fint.

Trött på sociala medier

Det är klart att det finns ett nöje i att se vad gamla och nya bekanta sysslar med, men numera är det mest ett digitalt reklamforum.

Många går på dessa ”tester” som smickrar utseendet eller intellektet. Plötsligt sägs alla se 10 år yngre ut och de har 180 i IQ, efter att ha löst problem som en mellanstadieelev klarar, eller i varje fall gjorde när jag gick i skolan.

Den hånfulla tonen från de som förr ansågs vara vänner gör att jag snart gör en städning i vänlistan.

Otrolig teknikutveckling

Jag var i kontakt med ComHem’s kundtjänst idag, för att förhandla priser, nu när internetabonnemangets bindningstid närmade sig sitt slut.

De erbjöd oss härliga 500 Mbit/s för 299 kr/månad. Inte illa!

Trådlöst kunde min dator komma upp i 460 Mbit/s nyss. Vilka svindlande hastigheter! Mitt första modem hemma var på 33,6 kbit/s. Mer än 10 000 gånger långsammare!

IT-samhället avslöjar folks rätta sidor

Det är svårt att behålla tron på mänskligheten ibland, när jag ser hur konstiga åsikter florerar fritt i Facebook-grupper, diskussionsforum och statusrader. Även avlägsna bekanta skrämmer mig ibland med både trångsynthet och okunnighet.

Jag ser hundratusentals bli lurade av fantastiska kurer, som kan bota i princip allt. Ofta är dessa självutnämnda helbrägdagörare även författare till suspekta böcker, som obildade och desperata människor köper, i tron att bli ”friska”.

Andra spår är rasism, homofobi och tillbedjan av fantasiväsen, som gudar.

Som sagt, en kuslig bild framträder av min omvärld.

I den stora sorgens famn finns små ögonblick av skratt

Drygt 3 månader har gått sedan min bror lämnade jordelivet, endast 36 år gammal. Vissa saker kan man förstå, men aldrig fullt ut acceptera. Det här är en av dem.

Jag dränkte mig i arbete perioden strax därefter. Nu när det lugnat sig på den fronten, kommer alla tankarna i kapp och spänningarna börjar ge fysiska konsekvenser, som ischias. Det gav mig en knuff tillbaka till gymmet, vilket varit en fast punkt för mig sedan 1992.

Min bror var en fantastiskt snäll, godhjärtad och mångsidig person. Musikalisk och en grafisk konstnär. Skicklig fotograf och filmskapare, med många projekt på gång. Stort umgänge, roliga och kreativa maskeradkostymer och paketinslagningar.

Musiken på hans begravning var delvis tagen från Sagan om Ringen, som jag hade valt ut. Vi älskade båda den världen.

Den ljusnande framtid var deras

Det måste ha varit en fantastisk framtidstro och positiv anda under 50-talet, då världen byggdes upp efter kriget. Se bara på det här lite gulliga och ibland naiva klippet från 1957 om vad de trodde skulle hända: