Nutiden krossar dåtiden

Efter det nostalgiska inlägget tidigare i natt fortsätter jag in i nutiden.

Här sitter jag i den just nu aningen stökiga 3:an i Tybble. Hostar och hackar. Det luktar ”snusk” i hela huvudet av de stygga bacillerna. Barndomens daggvåta gräsmattor och doftande sommarkvällar ligger skymda av tidens disiga ridå.

Allt som finns kvar är minnen. Framtiden ligger mörk som en motorväg i natten och jag vet inte var jag hittar ljusknappen.

Ett kort besök på Facebook och jag stänger snabbt ner igen. Låtsas som om nuet inte händer.

Månader av jobb alla möjliga tider och dagar har passerat. Ingen kontinuitet i mina vardagar, ingen struktur och definitivt ingen egen tid. Det förgör mig sakta inifrån.

Skickar in några jobbansökningar emellanåt. Kommer på en intervju då och då, men inte mer än så. Kanske borde resonera tvärtom, att det är starkt att komma på intervju ungefär var tredje ansökan.

Jag har alltid tyckt om att virka långsjalar med språket och vira in mig i fluffiga liknelser. Tyvärr kräver det att jag kommer in i ett tillstånd av lugn och trivsel, i stället för att vilja anamma japanernas tjänst för frustrerade – ett rum med porslin helt till ditt förfogande att krossa som du vill!

En ung Carola Häggkvist anno 1983 håller mig sällskap i lurarna. Tiden innan hon blev för skolad.

Åker rutschkana genom åren från min barndom och framåt. Minns en sommar 1992 med min första sambo, då vi besökte hennes kusin i Stockholm. Jag 20 år, hon 17. Vi promenerade längs vattnet och hon hittade en nedfallen trädgren, som hon retsamt piskade mig med. Hennes blå, mjuka Helly Hansen-jacka som hon envisades ha på sig. Jag har en låt som påminner mig om den sommaren, om än med ganska många felaktigheter i texten, med fokus på spralligheten och galenskapen: ”Varje gång jag ser dig” med Magnus Uggla :)

Första kärleken är alltid speciell. Vi tenderar att lyfta fram och helgonförklara ögonblicken efteråt, men visst var det minnen för livet.

Med första hustrun var det många besök på västkusten, eftersom hon kom därifrån. Särskilt var det en sommar som hänger kvar i minnet, då vi fått låna hennes brors Volvo 440 (ovanlig modell). Vi åkte ut i kustbandet och hade samlingsskivan med Sting gick runt varv efter varv. ”Fields Of Gold” och ”Fragile” kommer alltid ge mig doft av salta hav, tång och ljuset av solnedgångar inom mig. De hade ”Fragile” i instrumentell version som tema på IMAX-föreställningen ”The Living Sea” på Liseberg. Fantastisk kombination med dykning på gigantisk bioduk och den musiken!

Andra hustrun och jag har säkert många musikminnen ihop, eftersom hon liksom jag har ett aktivt musiklyssnarintresse, men Anna Ternheim minns jag definitivt, då vi var på konsert med henne i Eskilstuna. Jag hade feber och det var svinkallt medan vi promenerade den ganska långa vägen till hotellet. Höll oss på rummet så länge vi kunde morgonen efter.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *