Som promenerande vardagsfilosof är det lätt att falla in i stunder av reflektioner över sin omgivning.
På min väg upp till stan idag mötte jag hjorder av ungdomar med cigaretter bolmande i mungipan. Jag kan förstå att vi som växte upp på 70-talet och 80-talet inte fattade bättre. Det talades visserligen om cancerrisken redan då, men inte alls lika tydligt som idag. Hur tänker man när man i så unga år börjar med något så giftigt?
Så till frågan om läxhjälp. Bra eller värdelöst? Är det en bra sak i sig att de med uppenbart obildade föräldrar kan få hjälp? Ja, kanske. Men vilka köper läxhjälpen? Är det inte bara de rika, som lägger all sin tid på att tjäna pengar och på sin karriär, men struntar i barnens tid?
Sammantaget undrar jag om samhället tappat greppet. Någonstans på vägen under min uppväxt har det förslappats. Vi får inte säga till barn och ungdomar om de gör fel, för då kan de bli kränkta och hämmade i sin spiritualitet. För mig är struktur och stabilitet lika med trygghet, inte fängelse. Jag har aldrig känt att skolväsendet hämmat min kreativitet. Jo, en lärarinna i svenska var en aning fyrkantig.
Medeltidens skampåle och tumskruvar är att gå lite väl långt, men mer vardagsdisciplin skulle inte skada från vuxenvärlden. Utan riktning och styrmedel blir det anarki. Skillnaden mellan ungdomsvärlden och inträdet i den vuxna, med myndigheter flåsande över axeln, blir så markant om man tillämpar fri uppfostran.
När min föräldrageneration försvinner från arbetsmarknaden, vilket sker nu, undrar jag vilka som ska upprätthålla ordningen?