Så har det flutit förbi ännu en arbetsvecka. 5 dagar jobb. 2 dagar helg. Sedan börjar det om igen. Mellan tonerna i musiken (Oceanlab) sugs arbetsveckan upp och försvinner, som vätska av en tvättsvamp.
Doften från köket skvallrar om att det snart blir kladdkaka som skön avrundning på kvällen.
-12 grader på termometern. Fullmånen sprider bleka skuggor över landskapet runt staden. Då är det lätt att glida bort i sig själv och glömma att det finns ord som ”plikt” eller ”måste”.
Ännu ett moll-7-ackord från stereon svävar fram som en böljande silkesduk genom rummet, slår an på min hjärtesträng och baddar mitt medvetande försiktigt och lite sorgset.
Någonstans föds någon, någonstans dör någon. Just nu. Igen och igen.
Arbetsveckan dör. Helgen föds. Varje vecka. Igen och igen.